Uskonto, kulttuuri ja ikuinen vääntö
På svenska nedan
Suomessa käytiin marraskuussa epätavallisen aktiivista keskustelua uskonnon paikasta koulussa ja kulttuuriperinteessä. Yhdenvertaisuus- ja tasa-arvolautakunta määräsi Hämeenlinnan kaupungin maksamaan 1500 euroa hyvitystä lapselle, joka oli koulun tiedotuksen puutteen seurauksena päätynyt kuuntelemaan gospelkonserttia. Kun vielä Kirkkonummella peruutettiin barokkikonsertti, jossa oppilaille piti esittää Händelin Messias-oratorio, oli soppa valmis. Vastuulliset asiantuntijat opetusministeriä myöten selittivät, millaista uskonnollista kulttuuria koulussa voidaan pitää yleissivistävänä ja siten kaikille soveltuvana, millaista taas uskonnon harjoittamisena eli valinnaisena. Absoluuttista rajaa ei voida vetää, mutta opetushallituksen ohjeet lukemalla pärjää pitkälle. Odotan mielenkiinnolla, muuttuuko Pekka Simojoenkin musiikki kulttuuriksi 300 vuoden kuluttua.
Keskustelu lapsen oikeudesta uskontoon ja uskonnollisen kulttuurin tuntemisen tarpeesta toi huomiota myös Turun piispa Mari Leppänen (HS 12.11.) kannanotolle yhteisen katsomusaineen puolesta. Koska luterilaisella kirkolla ei ole virallista kantaa katsomusopetuksen malliin, piispat näyttävät kommentoivan asiaa itsenäisesti. Arkkipiispa Tapio Luoma on viisaasti linjannut, että katsomusopetus ei viime kädessä kirkon asia olekaan.
Se, mitä koulussa opetetaan, on ensisijaisesti yhteiskunnan asia, johon sekä uskonnolliset että uskonnottomat yhteisöt saavat ottaa kantaa. Keskustelua hallitsee arvoristiriita, jonka ytimessä on kysymys, miten tärkeää uskonnollinen sivistys on. Tähän palataan yhä uudestaan ja uudestaan Feto:n ja Vapaa-ajattelijoiden edustajien kanssa. Mari Leppäsen kirjoituskin kirvoitti kriittistä keskustelua siitä, miksi uskontoa nyt pitäisi vielä lisää opettaa kaikille ja miksi elämänkatsomustieto ei voisi olla kaikille yhteinen katsomusaine.
Vähemmistöuskontojen näkökulmasta uskonnollinen sivistys taas on itsestään selvä arvo, mutta oman uskonnollisen yhteisön perinne ja sen kulttuuriin kasvaminen koetaan tärkeäksi. Minulle on sanottu monesti, että luterilainen enemmistö katsoo katsomusopetusta liikaa länsimaisen maallistuneen protestantismin näkökulmasta. Yhteisessä aineessa ei vähemmistöjen mukaan otettaisi riittävästi huomioon heidän näkökulmaansa.
Tunnen, että katsomusopetusta lähellä olevien asiantuntijoiden keskustelua käydään ahtaassa häkissä, jossa ei pääse liikkumaan oikein mihinkään suuntaan. Samaan aikaan asiaa pienen etäisyyden päästä tarkastelevat (vaihtelevasti uskonnolliset) ystäväni, muiden aineiden kollegani ja rehtorini aidosti ihmettelevät ja kyselevät, miksi yhteistä ainetta ei ole muodostettu jo aikapäiviä sitten. Vastaan tähän aina, että asia on vaikea.
Toinen keskeinen kysymys arvojen lisäksi on yhdenvertaisuusongelma, joka nykyisessä katsomusopetuksen mallissa on. Kuten tiedämme lain mukaan luterilaisella oppilaalla ei ole valinnanvaraa oppiaineensa suhteen, kun taas muilla on kaksi tai jopa viisi vaihtoehtoa. Tämä on yhdenvertaisuuslainsäädännön vastainen tilanne.
Yhdenvertaisuuslaki on tuoreempi kuin perusopetus- tai lukiolainsäädäntö. Vaikka koululakeja ei ole aikanaan tarkoituksellisesti laadittu yhdenvertaisuutta loukkaaviksi, niitä pitää tarkastella tästä näkökulmasta ja päivittää muun lainsäädännön mukaisiksi. Ongelma voidaan ratkaista joko avaamalla elämänkatsomustiedon (ja eri oppimäärien) valinta kaikille vapaasti valittavaksi tai luomalla yhteinen ja yhdenvertainen katsomusaine. Vaikka vapaata valintaa pidetään “helppona ja nopeana” ratkaisuna, vaatii se kuitenkin lainmuutoksen eikä tätä vaihtoehtoa jäsenistömme enemmistö kannata.
Valintojen häkki on kovin ahdas.
Näillä nyt kuitenkin mennään alkavaan vuoteen.
Iloa työhösi ja elämääsi!
Tuovi Pääkkönen
Religion, kultur och en evig kamp
I Finland fördes det i november en ovanligt livlig diskussion om religionens plats i skolan och som en del av kulturarvet. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ålade Tavastehus stad att betala 1 500 euro i ersättning till ett barn som, på grund av bristande information från skolan, hamnade på en gospelkonsert. När även en barockkonsert i Kyrkslätt ställdes in, där elever skulle ha fått lyssna till Händels oratorium Messias, var debatten i full gång. Ansvariga experter, inklusive utbildningsministern, förklarade vilken typ av religiös kultur i skolan som kan anses allmänbildande och därför lämplig för alla, och vad som å andra sidan utgör religionsutövning och bör vara frivillig. En absolut gräns kan inte dras, men man kommer långt genom att följa utbildningsstyrelsens riktlinjer. Jag ser fram emot att se om även Pekka Simojokis musik kommer att betraktas som kultur om 300 år.
Diskussionen om barns rätt till religion och behovet av kännedom om religiös kultur väckte också uppmärksamhet för biskopen i Åbo, Mari Leppänens (HS 12.11.) ställningstagande till stöd för ett gemensamt åskådningsämne. Eftersom den lutherska kyrkan inte har någon officiell ståndpunkt i frågan om modellen för åskådningsundervisning, verkar biskoparna kommentera saken självständigt. Ärkebiskopen Tapio Luoma har klokt nog slagit fast att åskådningsundervisning i slutändan inte är kyrkans angelägenhet.
Det som undervisas i skolan är först och främst en fråga för samhället, som både religiösa och sekulära samfund får ha åsikter om. Diskussionen präglas av en värdekonflikt, där kärnfrågan handlar om hur viktig religiös bildning är. Denna fråga tas upp om och om igen tillsammans med representanter från Lärarna i filosofi och livåskådningskunskap Feto rf och Fritänkarnas förbund. Mari Leppänens skrivelse väckte också en kritisk debatt om varför religion överhuvudtaget bör undervisas mer för alla, och varför livsåskådningskunskap inte skulle kunna vara ett gemensamt ämne för alla.
Ur minoritetsreligionernas perspektiv är religiös bildning en självklar värdering, och man anser det viktigt att växa in i det egna religiösa samfundets tradition och kultur. Många har sagt till mig att den lutherska majoriteten betraktar åskådningsundervisningen alltför mycket ur västerländsk sekulär protestantisk synvinkel. Enligt minoriteterna skulle deras synpunkter inte beaktas tillräckligt i ett gemensamt ämne.
Jag känner att den diskussion som förs av experter nära livsåskådningsundervisningen sker i en snäv bur, där det inte går att röra sig i någon riktning. Samtidigt betraktar mina vänner, kollegor från andra ämnen och rektorer (som varierar i religiös aktivitet) frågan på avstånd och undrar uppriktigt varför ett gemensamt ämne inte har skapats för länge sedan. Jag svarar alltid att frågan är svår.
En annan central fråga, förutom värderingar, är problemet med likabehandling i nuvarande modell för åskådningsundervisning. Som vi vet har en luthersk elev enligt lagen inget val i fråga om sitt ämne, medan andra har två eller till och med fem alternativ. Detta är en situation som strider mot diskrimineringslagstiftningen.
Diskrimineringslagen är nyare än grundskole- och gymnasielagstiftningen. Även om skolans lagar inte medvetet har utformats för att diskriminera, måste de ses ur detta perspektiv och uppdateras i enlighet med annan lagstiftning. Problemet kan lösas antingen genom att öppna valet av livsåskådningskunskap (och olika lärokurser) fritt för alla, eller genom att skapa ett gemensamt och jämlikt åskådningsämne. Även om fri valmöjlighet anses vara en “lätt och snabb” lösning, kräver den trots allt en lagändring, och detta alternativ stöds inte av majoriteten av våra medlemmar.
Valmöjligheternas bur är mycket trång.
Med detta går vi nu ändå in i det nya året.
Glädje i ditt arbete och ditt liv!
Tuovi Pääkkönen