Minun kirkkoni

På svenska nedan

Elämäni tärkeä paikka ja rakennus on Tampereen Kalevan kirkko. Leimauduin siihen jo varhaisessa iässä. Asuimme lähistöllä ja seurasimme kirkon rakentamista. Arkkitehdit ympäri maailmaa tulivat sitä katsomaan, ja jo pienen tytön ymmärrykselläni tiesin, mitä tarkoittaa liukuvalutekniikka: kirkon seinät valettiin paikan päällä muottiin ja kun betoni oli kuivunut, muottia nostettiin aina ylöspäin. Kirkko nousi täyteen korkeuteensa, 30 metriin nopeasti, 12 vuorokaudessa, ja sen vihkiäisiä vietettiin elokuussa 1966.

Totuin käymään kirkossa, josta alusta asti oli monenlaisia mielipiteitä. Korkeaa ja suoraviivaista rakennusta nimitettiin Viljasen siiloksi, silloisen kirkkoherra Viljasen mukaan. Tiesin, että siilo tarkoittaa viljavarastoa, mutta en ollut sellaista koskaan nähnyt. Itse asiassa tunnistin aikanaan siilon, koska se muistutti Kalevan kirkkoa!

Kirkko tuli minulle tutuksi päivä- ja tyttökerhossa sekä kesäteologina. Se oli konfirmaatio- ja vihkikirkkoni. Vihkiparin matka alttarille on pitkä, mutta kevyt, sillä keskikäytävä viettää reilusti alaspäin. Alttarikaidekin avautuu poikkeuksellisesti kaartuen ottamaan tulijan vastaan.

Olen istunut Kalevan kirkossa lukuisissa jumalanpalveluksissa, koululaiskirkoissa ja nuorten tapahtumissa. Olen kerännyt kolehtia ja saarnannutkin siellä. Kesäteologille annettiin ote Jeremian kirjasta:

Älä sano, että olet nuori,
vaan mene, minne ikinä sinut lähetän,
ja puhu, mitä minä käsken sinun puhua.
Älä pelkää ketään,
sillä minä, Herra, olen sinun kanssasi
ja suojelen sinua.

Teksti oli 21-vuotiaalle samaan aikaan pelottava ja lohdullinen. Olin ensi kertaa vaihtanut roolia; en enää istunut kirkossa oppilaana, vaan olin se aikuinen, jolla piti olla jotain annettavaa.

Kalevan kirkko on monta kirkkoa. Iltavalaistuksessa pellavanvalkoinen betoniseinä on kaunis ja rauhoittava. Pääsiäisen loistavassa auringossa alttari kylpee valossa ja seurakuntalaisten tuomissa narsisseissa. Arkkitehdit Raili ja Reima Pietilä eivät suostuneet suunnittelemaan kirkkoon mustia tekstiileitä. Ne eivät kuulemma sopineet kirkon tyyliin.

Mietin, kumpi on ensisijaisempaa, taide vai kirkon perinne. Kun teologinen ymmärrykseni lisääntyi, Kalevan kirkko alkoi merkitä minulle metaforaa luterilaisesta uskosta. Se on selkeä, puhdas ja avara, ei mitään turhaa. Olen oppinut pitämään muunkinlaisista kirkoista, mutta Kalevan kirkko Liisankallion laella tulee olemaan minulle aina se kirkko, jossa olen kasvanut aikuiseksi ja siksi ihmiseksi, joka olen.

En enää asu Kalevassa, enkä ollut käynyt kirkossa aikoihin, kun tänä keväänä innostuin viemään sinne pari kertaa opiskelijaryhmän. Esittelin kirkon itse (!) ja oli mukava kuulla huomioita. Suurin osa opiskelijoista piti näkemästään. Kirkkotilassa käyminen on monelle nuorelle nykyään harvinainen kokemus.

Tänä keväänä julkaistun nuorisobarometrin mukaan nuoret eivät miellä itseään uskonnollisiksi, mutta arvostavat kyllä uskontoja ja suhtautuvat avoimesti erilaisiin katsomuksiin. Uskonnoista puhuminen nuorten kanssa on luontevaa, eikä uskontojen ymmärtämisen hyötyjä kyseenalaisteta. Nuorisobarometrin mukaan elämänkatsomus on yksilöllinen kooste, jonka rakentamiseen toivotaan tukea koulusta.

Nuorten katsomusten moninaisuus, superdiversiteetti, on tosiasia. Elämme kulttuurisesti yhä moninaisemmassa maailmassa. Oman katsomuksen tunnistaminen, toisen pyhän kunnioittaminen sekä kyky käydä asiallista keskustelua katsomuksista ovat yhä tärkeämpiä taitoja. Uskonnonopetusta tarvitaan enemmän kuin koskaan.

Iloa ja voimia alkavaan lukukauteen ja tervetuloa syysseminaariin Tampereelle 13.–14.9. Vaikka Kalevan kirkko ei ole seminaarin ohjelmassa, olen mielihyvin valmis esittelemään sitä, kun löydämme sopivan ajan!

Tuovi Pääkkönen

---

Min kyrka

En viktig plats och byggnad i mitt liv är Kalevakyrkan i Tammerfors. Jag blev fäst vid den redan i tidig ålder. Vi bodde i närheten och följde byggandet av kyrkan. Arkitekter från hela världen kom för att se den, och redan med min förståelse som liten flicka visste jag vad glidformsteknik innebär: kyrkans väggar gjöts på plats i en form och när betongen torkade lyftes formen uppåt. Kyrkan nådde sin fulla höjd, 30 meter, snabbt, på 12 dagar, och dess invigning ägde rum i augusti 1966.

Jag vande mig vid att gå i kyrkan, om vilken det från början fanns många åsikter. Den höga och raka byggnaden kallades Viljanens silo, efter dåvarande kyrkoherden Viljanen. Jag visste att en silo betyder spannmålslager, men jag hade aldrig sett en sådan. Faktum är att jag kände igen en silo senare, för att den påminde om Kalevakyrkan!

Kyrkan blev bekant för mig genom dag- och flickklubben samt som sommarteolog. Det var min konfirmations- och vigselkyrka. Brudparets väg till altaret är lång, men lätt, eftersom mittgången sluttar rejält neråt. Altarräcket öppnar sig också ovanligt genom att böja sig för att ta emot den som kommer.

Jag har suttit i Kalevakyrkan på otaliga gudstjänster, skolkyrkor och ungdomsevenemang. Jag har samlat kollekt och även predikat där. Sommarteologen fick ett stycke från Jeremias bok:

Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.

Texten var för en 21-åring samtidigt skrämmande och trösterik. Jag hade för första gången bytt roll; jag satt inte längre i kyrkan som elev, utan var den vuxne som förväntades ha något att dela med sig.

Kalevakyrkan är många kyrkor. I kvällsbelysning är den linnefärgade betongväggen vacker och rogivande. I påskens strålande solsken badar altaret i ljus och i påskliljor som församlingsborna hämtat med sig. Arkitekterna Raili och Reima Pietilä vägrade att designa svarta textilier till kyrkan. De ansågs inte passa kyrkans stil.

Jag funderade på vad som är viktigast, konsten eller kyrkans tradition. När min teologiska förståelse ökade började Kalevakyrkan representera en metafor för den lutherska tron för mig. Den är klar, ren och rymlig, där finns inget onödigt. Jag har också lärt mig att tycka om andra kyrkor, men Kalevakyrkan på Liisankallio kommer alltid att vara den kyrka där jag växte upp och blev den människa jag är.

Jag bor inte längre i Kaleva och hade inte besökt kyrkan på länge, när jag i våras blev inspirerad att ta med en studentgrupp dit ett par gånger. Jag presenterade kyrkan själv (!) och det var trevligt att höra kommentarer. De flesta studeranden tyckte om det de såg. Att besöka ett kyrkorum är numera en sällsynt upplevelse för många ungdomar.

Enligt den ungdomsbarometer som publicerades i våras identifierar sig unga inte som religiösa, men de uppskattar religioner och är öppna för olika åskådningar. Att prata om religioner med unga är naturligt och nyttan med att förstå religioner ifrågasätts inte. Enligt ungdomsbarometern är livsåskådningen en individuell sammansättning som man önskar stöd från skolan för att bygga upp.

Mångfalden av unga människors livsåskådningar, superdiversiteten, är ett faktum. Vi lever i ett kulturellt allt mer mångfacetterad värld. Att känna igen sin egen åskådning, att respektera de som är heligt för andra och att ha förmågan att föra en saklig diskussion om åskådningar blir allt viktigare färdigheter. Religionsundervisning behövs mer än någonsin.

Glädje och styrka inför den kommande terminen och välkomna till höstseminariet i Tammerfors den 13–14 september. Även om Kalevakyrkan inte är en del av seminarieprogrammet, presenterar jag den gärna om vi hittar en passande tid!

Tuovi Pääkkönen